till: Dig, kära skolkamrat

Hej!

Jag vet inte varför du gör så mot mig. Eller om du ens gör det mot mig, jag är kanske bara är paranoid. Men hur det än är så är jag jävligt trött på det nu.

Du borde ta och skärpa dig, växa upp!

Tyvärr är du inte ensam, skulle du vara det skulle det vara lugnt. Nej, nu är ni istället hur många som helst som har invaderat mitt liv. Och det är sjukt irriterande. Ni finns där hela tiden som surrande bin eller som hoppande elefanter, ni borde också lära er att hålla snattran.

Eftersom ni inte pratar vänligt med varandra så blir det bara ännu värre. Ni är jävligt taskiga och pratar skit till höger och vänster. Kallar varandra cp, hora, feta, emos, bög och vad fan in nu gör. Trevlig stämning? Och ni verkar inte ens uppfatta vad det egentligen är ni slänger ur er. Hur fan står ni ut? Eller ni bryr er kanske varken om någon annan eller er själva?

Är det här början på framtiden? Ska vi ha det så här? Helt oacceptabelt. Att vi kallar varandra all möjlig skit, skrattar oss fördärva när det går dåligt för någon, låter bara de som är rätt vara med, skrika och bete sig som 3 åringar som inte vet bättre.

Du måste faktiskt tänka om nu! Jag pallar inte mer och jag kommer inte tolerera mer. Du kan kalla mig tråkig, jobbig, mobbad och att jag bara försöker verka äldre än jag är, men det har jag redan hört innan så jag bryr mig inte. Varför ska vi inte bara kunna slippa en skoltermin med huvudvärk varje jävla dag! Det är inte så himla svårt.

Tänk bara på att det inte är så himla kul att dag efter dag få höra att man är fel.
Tänk på att inte alla vill höra på era skrik och prat.
Tänk på att det finns fler än bara du.

Försök bara respektera varandra.

Det är en ny skoldag i morgon och då ska jag fan ta börja kampen.
Vi är inga änglar någon av oss, vi kan heller aldrig bli men vi kan försöka… och jag ska börja i morgon.

Du, kära skolkamrat tänk!

festival!

Första festivaldagen är över. Pustar ut.

Och ja, jag är väl en av alla som gillar festival. Det är så mycket, folket, musiken och alla udda inslag som man aldrig annars skulle se, höra, uppleva.

Eller om man väljer att uttrycka sig som min mamma; ”…kulturen, mötena, mångfalden. Det är det som är festivalen och inte tivoliskiten eller alla mat…”

Jag gick ut och gick omkring genom festivalen själv. Ja, helt själv. Vilket många tycker är väldigt konstigt, vilket leder till att jag skäms, men egentligen är det så mycket lättare. Man kan tänka fritt. Slipper prata skit. Får göra exakt det man själv vill, utan att någon alltid vill nåt annat.

Det ända som behövs för att det ska bli helt lyckat, och vad som också behövs för att det ska bli inne att vara själv och slå ut gängen, är att det helt enkelt blir naturligt. Att vi blir öppnare. Att vi vågar prata med den sidan om på konserter eller på caféet. En ny tillfällig engångs vän. Som inte behövs användas igen. Då kan jag gå ut med minna ifred och slipper förklara.

För nu när jag var ute själv och möte folk som jag kände fick jag säga att jaa, jag är själv, ringt kompisar men får se vad som händer, ska träffa någon sen men nu är jag runt lite här själv mmm jaa…Sen så blir det bara ännu konstigare, för visst är det så att jag inte har horder av kompisar. De jag har kan man ju inte alltid palla med och man vill ju inte slita ut de heller. Sen när man är tillsammans så är det jättebra och roligt tills man ska komma överens om något att göra, för vi har grymt olika smak.

Bör man skämmas för man har lite vänner? Är det för att jag är så hemskt taskig hela tiden? Borde man hitta nya? men var? I byrån, i mataffären eller bakom lycktstolpar? Är det inte jättejobbigt? Jag kan ju inte undkomma att jag gillar att få vara själv. Man måste ändå så ofta träffa människor i skolan, Rkuf och lite varstans och de är väl för mesta helt okej, eftersom det inte finns någon ”nära vän- krav”.

Jag laddar om nu!

sommarskratt

Idag har det varit ännu en sommarlovs dag, då man riktigt känner hur huvudet riktigt grott igen. Hjärnan sover. Men det betyder inte att man längtar tillbaka. Verkligen inte. Dagarna är räknade och det är alldeles för få kvar.

Jag har redan fått börja förbereda mig mentalt. Hur ska jag tackla alla solbrända klasskompisar? Låtsas som om jag inte ser de eller spela med. Eller kanske något helt annat eftersom ingen av förslagen kommer hålla. Att låtsas att jag inte ser de i ett år är bara extremt konstigt. Att spela med kommer man inte orka i längden heller, för jag skiter blankt i deras (era) nya kläder och mobiler som har så många funktioner att man drunknar i dem, så därför är det lika bra att vara lika ohövlig som vanligt. Bra inställning, va?

Nej, jag har haft mycket ensam tid att tänka på i sommar, lite för mycket för tankarna har blivit konstigare och konstigare, och därför har jag väl försökt bestämt mig för att fortsätta i samma anda som tidigare bara lite lugnare och mer. Men mindre plötsligt hysteriskt. Att liksom glida in till uppropet med stora solglasögon, hälsa lite nonchalant till höger och vänster… och här är det extremt lätt att falla in i samma mönster som tidigare.

Måste vara gladare.

För forskare har kommit fram till att ett gott skratt verkligen kan förlänga livet med tio år. Och vem vill inte leva tio år längre? Måste bara lära mig att skratta lite mer nyanserat och inte mitt skumsläckarskratt som jag spottar ur mig nu, för i så fall kan det kvitta.

Så min mentala förberedelse har mest bestått av att lära mig skratta åt alla tråkiga skämt, idiotiska personer och för jävliga situationer.

Jag är redan trött på det, allt och de flesta.

...

ett litet tag till
ska jag låtsas att jag
inte är här.

Språket äger vi alla!

jag vill bara säga det. att inga språkpoliser kan komma och bestämma över mitt språk, ditt språk.

jag efterlyser ett ord som kan beskriva motsatsen till egoist.

ingenting är rätt eller fel så länge vi förstår vad det menas.